Irritation & uppgivenhet
Konstaterar bistert att det skjuts för lite i vårt land. Måtte detta vara sista rycket med idioter för den här säsongen, och för min del för alltid.
Hur i helvete kan man vara så nonchalant som fotgängare att man vägrar släppa fram en ensam mamma med tvillingvagn utan tvingar henne att kliva ut i gatan med barnvagn och ungar. Och tro nu inte att det var några tonåringar eller några snorungar som betedde sig på det viset. Nejdå, vuxna människor i övre medelåldern.
Behöver jag ens nämna bilförarna, hur de parkerar och deras totala brist på respekt för alla utom sig själv. Lapplisorna lär ju ha fullt upp. Rena rama guldgruvan där ute ;-)
Och vägen till min gata var avspärrad så det var lögn i helvete att ta sig fram. Jag fick parkera på samma ställe som på midsommarafton (och det var ju lagom kul redan då) och gå hem. Jag hade tur som hittade en lucka där. Sista platsen. Väl hemma såg jag att det fanns två platser här men det hade man ju inte ens kunnat gissa sig till.
Nu hör jag hur regnet börjar smattra mot fönster och tak så snart borde väl folkmassan här utanför tunnas ur lite. Fast att traska i regnet till bilen känns ju sådär det med. Ett riktigt skyfall tror jag bestämt. Himlen är INTE oskyldigt blå!
Lite som den perfekta avslutningen på en riktig skitdag. En sån där dag som man bara vill glömma. Det känns fortfarande som om någon pressar tummarna mot luftstrupen och försöker kväva mig. Så har det känts sedan åtta imorse. Jag är så less på att må så här :'-(
