Almas tankar

Det är knappt jag tror det men nu är de äntligen här för att fixa dräneringen och brunnen. Gudars så skönt det känns. Det är som om  en sten har fallit från bröstet. Tråkigt att man var tvungen att tjata så mycket och att det tog tre månader (om vi räknar med brunnen så är det långt över ett år för den började vi ringa om förra våren) för dem att dyka upp. Meeeen nu är de här och nu blickar vi frammåt. Jag hoppas bara att de gör ett bra jobb. Pessimist, nja realist åtminstonde.

Pappa ringde tidigare och berättade att han hade träffat med Sören, som ska fixa med tomten, igår. Han berättade då vad jag hade sagt till honnom. Det tyckte Sören lät bra. Annars hade han planerat att kontakta våran generalentreprenör själv. Tusan så bussigt. Ja, jag är inte så naiv att jag tror att han inte skulle ha tjänat något på det. Jag kan tänka mig att han då skulle ha erbjudit sig att göra jobbet men fakturerat honnom. Men det där är bara gissningar och spekulationer och vad jag skulle ha gjort om jag var markentreprenör.

Strunt samma. Det verkar lösa sig och jag är glad. Sjuk men glad. Jag tror jag börjar glida ur feberns järngrepp idag. Långt ifrån bra men på bättringsvägen. Nu har iof febern ersatts med än värre hosta från bröstet. Går omkring och spottar värren än en cowboy med tuggtobak.

Nu måste jag ut och kika vad de hååller på med och hur det går. Sambon är där ute redan...