Lämnar avbytarbänken
Igår var det sex veckor sedan jag opererades (hjärtat stannade tre gånger på två dagar och jag fick en pacemaker). Jag fick träningsförbud i en månad. Igår tog jag mina första vacklande steg tillbaka. Jag var både rädd, orolig och nervös, samtidigt som jag var förväntansfull och längtade efter det.
Hjärnan väver liksom ihop sina egna skräckscenarion om vad som skulle kunna hända under träningen. Saker som rent logiskt förmodligen inte alls är möjliga men som känns så troliga.
Det kändes ganska bra. Jag körde ett underkroppspass i lightversion. Den olustiga känslan låg och lurade i bakgrunden men den höll sig där och bröt aldrig ut. Yeay!
Idag var det dags för pass nummer två. Lika bra att smida medan järnet är varmt, eller hur. Jag tog det lugnt i jämförelse med hur jag tränade för sex veckor sedan men det kändes inte. Det var tuuuungt! Och ändå körde jag med lätta skivstänger. Jag provade att köra med en trekiloshantel. Det var däremot INTE roligt.
Det stramade i ärret och jag kände hur pacemakern rörde sig hela tiden. Humorfritt! Jag lade det på is tills imorgon. Då ska jag köra ett väldigt, väldigt försiktigt överkroppspass. Man kan ju inte gå omkring och vara rädd för vissa övningar så det är bara att ta ett djupt andetag och kasta sig in i det. Det ska gå!
